Stress PT
599
blog,woocommerce-no-js,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,columns-3,qode-theme-ver-13.1.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.5,vc_responsive

Tillbaka till vardagen! Hur känns det? Hur känns det på riktigt?

Jag kände att det blev lite mycket i somras. En nära vän till mig valde att ta sitt liv, och jag hamnade i chock (och är förmodligen fortfarande i djup chock). Det överrumplade mig rejält, speciellt då det var i samma tidperiod som vi fick veta att vi var gravida och skulle egentligen leva i en lyckobubbla. Jag hoppar mellan ilska, sorg och likgiltighet hela tiden. Önskar om och om igen att det inte är sant, och vill inte säga det högt. Alls. Känns fel att bara skriva det. Bara några veckor senare får vi veta att jag är sjuk på ett sätt som kan påverka både mig och mitt barn väldigt mycket (mer om det en annan gång). Samtidigt både pluggade jag, drev StressPT och frilansade. Så ja, jag behövde till slut semester på riktigt. (Det var ingen bra idé att skriva detta inlägg på ett café när tårarna börjar rinna...)

Jag har verkligen fått ta till massor av de verktyg jag lärt mig inom personlig utveckling. Mediterat massor, tagit massa pauser, haft dagar jag fått bryta ihop totalt, haft dagar där jag bara fokuserar på det som är positivt, tyckt synd om mig själv, hjälpt andra, varit i naturen och bara lyssnat inåt <3

Förra veckan skulle Micke cykla Vasaloppet (vilket han gjorde - sjukt imponerade!), så efteråt passade vi på att fortsätta vår roadtrip mot Norge. Jag lämnade datorn hemma och tillät mig att på riktigt att koppla bort allt. Allt! Så skönt! Och hur underbart är inte Norge?! Så vackert och helt magiskt. Alla berg tog verkligen andan ur mig, och livet kändes så full av mirakel.

Vi åkte runt där i en vecka, och jag rekommenderar stark alla att någon gång i livet köra Trollstigen (väg 63) genom Norge. Vi stannade 2 nätter i Geiranger och 1 natt i Åndalsnes (längs Trollstigen), och stannade på hundratals ställen däremellan bara för att ta bilder. Så det tog tid. Men såå underbart.

Nu är vardagen tillbaka på riktigt. Vi är hemma igen, och Micke har börjat jobba igen efter 4 veckors semester. Jag tog bara en vecka denna sommar, men jag har för det mesta bara jobbat halvdagar när Micke haft semester - så att man kunnat umgås lite. Så det känns faktiskt skumt nu att vara helt ensam igen hemma. Så pass skumt att jag faktiskt startade en Facebookgrupp som heter Virtuella Kollegor =) där kan alla som arbetar hemifrån (eller från eget kontor) gå med för att få lite digitala kollegor att prata med och peppa/få pepp av. Jag hoppas att det ska minska ensamheten och göra mig lite mer pepp.

Det gäller att hitta lösningar på sina problem. Tänka efter vad som kanske gör ens vardag sämre, och sedan göra något åt det. Det är VIKTIGT att må bra och gilla sin vardag. Så även nu när du är tillbaka på jobbet eller i skolan så gäller det att ta riktiga pauser - riktiga pauser! Pauser hjälper en mycket =)

När du ska ta en paus (kanske för att du är trött, känner dig omotiverad eller vet att det är dags) så bestäm dig för att ta en paus. När du faktiskt på riktigt bestämmer dig för att ta den där pausen så minskar förhoppningsvis ångesten över att du tar en paus från det du nu gjorde innan. Om du samtidigt tar en paus men hela tiden tänker på allt du egentligen borde göra så tar det bara energi från dig och räknas då inte som en riktig paus. En riktig paus ska fylla dig med energi.

Ett tips på en bra och kort paus är att ta en mini-semster i ditt huvud:

- Blunda, ta några djupa andetag med hela magen
- Tänk att du är på ett ställe du mår bra på
- Känn precis hur det känns att vara där, även om du aldrig har varit där innan
- Kan du känna vinden mot din hud? Eller är det kanske väldigt varmt? Känn hur det känns i kroppen
- Kan du känna några lukter?
- Kan du höra några ljud därifrån
- Ta hela tiden djupa andetag

 


Personligt Inlägg - Graviditet 

När saker inte går riktigt som man tänkt, och ibland känns riktigt åt helvete, så är det viktigt att tänka på det positiva - även om det är få saker ibland. Men just nu i mitt liv så har jag ju en riktigt stor positiv sak mitt bland hemska sjukdomar och annat - en bebis! Så jag försöker att tänka massor på lilla mini och visualisera framtiden tillsammans med hen =)

I tisdags gick vi in i vecka 16 i graviditeten. Jag har börjat må bättre, men är fortfarande extremt energilös, har svårt för att äta och kan helt plötsligt börja må illa av konstiga saker. Men det är skönt att inte må illa hela tiden. Peppar peppar.

Något jag tänker väldigt mycket på nu för tiden är vilket kön mini har. Inte för att det spelar någon som helst roll. Jag har alltid trott att när jag blir gravid så kommer jag önska mig en tjej, men så fort jag blev gravid så försvann alla sånna tankar. Nu vill jag bara ha en frisk liten bebis. Men jag vill veta ALLT om hen NU! Och eftersom kön blir bland det första man kan få veta om sitt barn så har det en stor plats i mitt huvud just nu.

Jag har till och med gjort flera "tester" (som inte har någon som helst vetenskaplig grund!). Men det gör mig nästan bara mer frustrerad. Den 3 september har vi RutinUltraljud inbokat, och då kanske man kan få se kön.

Om någon undrar så visar följande:

  • Bikarbonat-testet: Tjej
  • Hyn: Tjej
  • Magform: Kille
  • Mående: Tjej
  • Kön i släkten: Båda
  • Kinesiska kalendern: Tjej
  • Hjärtslag: Tjej
  • Cravings Frukt/ost: Tjej
  • Cravings salt/sött: Kille
  • Hårväxt: Kille

Tjej: 7
Kille: 4

Dock säger känslan just nu att det är en kille. Micke tror också kille. Så himla spännande! Tiden går så långsamt! Det skulle dock vara mer ekonomiskt just nu om det blev en tjej, haha, jag har så otroligt mycket rosa kläder som mamma sparat sedan jag var bebis. Men blir det en kille så får han nog faktiskt ha en hel del rosa i alla fall =) (bara de knallrosa klänningarna som kanske blir lite fel? Eller hur ska man tänka där? Kom gärna med tips!!)

Ni som varit gravida förut, har ni gjort några tester för kön? Och har några av dessa test stämt in?

 


Jag har alltid varit inställd på att det är väldigt vanligt att må dåligt som gravid. Jag har varit riktigt inställd på det, men jag har ändå inte riktigt förstått. Eftersom jag redan normalt sätt har hormonstörningar som påverkar mitt mående så har jag vetat om att det med stor sannolikhet skulle påverka mig en hel del att vara gravid. Men jag förstod ändå inte riktigt, på riktigt. Tills nu.

Det jag missat att tänka på är hur mycket mående skulle påverka resten av mitt liv. Jag har ändå extremt tur som jobbar och studerar hemifrån. Men när det rör om i huvudet, illamåendet tar över, och kroppen gör ont så är det inte lätt att koncentrera sig eller ens ha energi till saker. Så malls sakerna på i bakhuvudet medan man vilar. Det tar energi ändå - även fast jag inte gör något, eftersom jag så gärna vill jobba eller plugga egentligen. Känns det igen? Man skippar att göra något som egentligen är viktigt för att man inte orkar/kan och så går det nästan lika mycket energi till att ha ångest över att man inte gör det. Så onödigt!

Dessa ångesttankar förstör bara ens mående mer. Kroppen säger till mig att vila och samla energi, och genom att må dåligt över det så sviker jag på något sätt mig själv. Det spelar ingen roll om man är gravid, är sjuk, skadad, har ont, är trött, osv. När kroppen ber en att vila, säger ifrån eller bara känns orklös så är det dags att vila. Och det är OKEJ!

Det är så vanligt att vi tänker "men alla andra klarar det..." eller något liknande. Men det är inte alls säkert. Det vi ser kanske är en fasad, och om vi fortsätter hålla upp fasader så går allting runt i cirklar, vi blir fasader inför andra och ingenting förbättras. Samtidigt som vi sviker oss själva på ett sätt.

Kanske blev ett lite flummigt inlägg. Detta inlägg är lika mycket för min skull som för er. Kände att jag behövde skriva en pepp som också gav mig pepp. Vi måste alla sluta ha skuldkänslor när vi lyssnar på våra kroppar! När vi lyssnar på oss själva!

Det är så ofta vi inte lyssnar på våra kroppar. När den är hungrig, när den är mätt, när den vill röra sig, när den vill vara still, när den mår dåligt, när den behöver vila, osv. Det är dags att ta några djupa andetag och lyssna.


Hej kära StressPT-följare!

Jag har haft lite svårt för att blogga på sistone. Jag vill gärna dra in lite personligt i denna blogg tillsammans med mina tips och tricks, men det har varit svårt på sistone då det mesta i mitt liv har handlat om bebisen i min mage och vi har inte riktigt varit redo för att berätta för världen. Men nu så! Jag är gravid!! Helt sjukt! Jag väntar mitt första biologiska barn.

Vår lilla familj växer.

Jag är endast i vecka 14 och har redan gått igenom en del komplikationer med både bebis och min kropp. Just nu mår bebisen så bra det bara går, men vi har fått reda på att jag är sjuk. Mer om det i ett annat inlägg. Är inte helt redo att prata om det än, men kommer definitivt att dela med mig - jag tror man blir sjukare av att hålla saker inne.

Men nu vill jag försöka blogga lite mer! Jag vill få in minst ett inlägg i veckan där jag fokuserar mer på graviditeten och hur det fungerar, men också försöka få in inlägg som handlar om vanlig stresshantering också. Det är ju så otroligt mycket som händer med kroppen under en graviditet, och jag har fått ta till väldigt många av de verktyg jag har lärt mig i stresshantering och mindfulness.

Jag har både djup depression, utmattning och humörsvängningar i mitt bagage, så att helt plötsligt få alla hormoner som kommer med en graviditet har inte varit det lättaste. Speciellt humörsvängningar är ju ett väldigt känt symptom.

När jag känner att jag blir väldigt irriterad (eller väldigt arg! - ibland är det endast just de två känslorna som kommer (stackars min sambo)) så övar jag på att stanna upp innan jag reagerar. Tänka efter vad som precis hände. Har jag rätt att visa min ilska? Eller är det kanske hormonerna som spökar? Ibland spelar det ingen roll, känslan måste ut! Och det är okej det med. Så länge man kommunicerar med sin omgivning både innan och efteråt om att det förmodligen är lite hormoner som surrar omkring i kroppen.

Men det mest frustrerande är ju när man faktiskt är sur över något, och har analyserat att det faktiskt är något att vara sur över - och den andra personen säger "Nu håller nog dina hormoner på!". Då får ni se på graviditetsmonster. Haha! Det är ju faktiskt inte bara hormoner som gör en på dåligt humör.

Men att stanna upp och ta några djupa andetag känner jag gör så enormt mycket nytta för mitt psyke och kropp. Känna efter i kroppen, känna andetagen, känna hur jag får mer syre och samtidigt lugnar ner mig lite. Nu kanske det låter som att det är jättelätt. Det är det inte. Det krävs mycket energi, och slutar ofta med tårar. Men det är OKEJ!

Jag har just nu väldigt svårt för att visualisera att det kommer en liten StressPT-bebis i vinter. Men samtidigt längtar jag så innerligt och kan verkligen inte sluta köpa bebissaker.

Hoppas ni vill följa denna resa! =) Jag kommer självklart att fokusera på vanlig stresshantering, mindfulness, motivation, osv. också!

Ha det fint ute i solen nu! Se till att dricka mycket vatten, andas djupa andetag och sitt mycket i skuggan!

 


Hur många har inte tänkt eller sagt en liknande mening förut? Jag har sagt den alldeles för många gånger. Senast igår!! Det är så vanligt, och jag hör människor säga det hela tiden. Om och om igen.

Man tar sig an mer och mer. Säger ja till saker utan att tänka efter. Den där känslan av "Gud, vad duktig jag är som gör allt det här" väger mer i den stunden. Att vara till lags. Få tusen saker gjorda. Checka av långa To-Do-listor. Vara upptagen. Ha många bollar i luften. Få komplimanger om hur duktig man är som gör allt. Aaaahhh - drömmen!

Inställd på att det bara är just nu. Om jag bara tar mig upp denna uppförsbacke så kan jag andas sen, och bara njuta av allt jag fått gjort.

HAH! Det blir ett beroende. Andra förväntar sig även att du kan ta dig an så där mycket sen. Det gick ju så bra sist. Så det flyter på. Och du fortsätter att känna att snart är det över, och jag kan andas då. Men den där "snart" kommer aldrig. Energin tar slut. Luften tar slut. Den där väggen närmar sig.

Det är dags att planera bättre. Att tänka på dig själv. Att ge dig själv kärlek genom att sätta gränser. Sluta tänka att det bara är tillfälligt. Är det verkligen tillfälligt?

Steg för att komma ur detta:

  • Tänk efter, är det verkligen tillfälligt?
    • Skriv ner hur, och vad, du har gjort de senaste månaderna.
    • När kändes det mycket?
    • Var det precis lagom någon gång?
    • Sa du ja till saker som du egentligen inte ville göra? Saker som tog massor av energi?
  • Planera din tid bättre
    • Lägg gärna till extra tid till varje uppgift (allt tar ju oftast längre tid än man tror)
    • Skriv in allt i en kalender som visar tider under dagen
    • Planera in raster och vilodagar! (speciellt dejter med dig själv där du får andas!)
    • Öva på att säga nej! (väldigt viktig punkt!)
  • Inse att du är duktig, smart och intelligent som sätter gränser!

s2Member®